Efter en intensiv vecka

Lördag, en regnig dag som passar utmärkt att vila, fakturera och få igång kopplingen från Logic till Sibelius.

Gårdagens utslag var väl åtminstone en smula förvånande, men nu är det i alla fall klart vilka elva som står där igen om en vecka.

Det svåra med att sitta som musiker i Idol är inte den rent musikaliska svårhetsgraden. Låtarna är ju allmänt ganska lätta, i alla fall under kvalveckan. Det svåra består i att det får inte spelas fel! Eftersom det är ett direktsänt tävlingsmoment så måste vi som band göra spela likadant som vi gjort under repen och framförallt får man inte missa ett ackord, hoppa till fel rad i noten, missa en repris osv. Det låter ganska enkelt, men i en liten trio hörs det mesta, och med allt spänningsmoment och en stor tv-publik innebär det att man spelar ganska hämmat bitvis. Lite tråkigt, men så är det. Om några veckor är det live-band igen – då är bandet mycket större och således lättare att göra vissa låtar rättvisa.

Sista kvalfinalen

Ikväll avgörs det vilka som går vidare till finalerna. Naturligtvis håller man alla på sträckbänken så länge som det är möjligt, så det kommer garanterat att bli en nagelbitare för artisterna ikväll. Henke Nordenback, jag och Bengan har repat samtliga möjliga låtar inför kvällen, även fast bara fyra låtar spelas i kvällens program. Sen blir det några veckors vila innan finalerna med band rullar igång i slutet av oktober. Det blir roliga veckor, framförallt med tanke på vilka bra bandkonstellationer som redan har falit på plats. Jä.

Torsdag

Nu börjar det dra ihop sig – tjejerna gör sin andra låt ikväll. Sen är det riktigt på allvar imorgon – då ska en massa saker avgöras. Under förmiddagen idag repade vi som vanligt, genrepet börjar 17 och sedan sändning 20.00. Imorgon blir också extra speciell då det blir en ny trummis. Jonas Lidholm avviker och in kommer Henrik Nordenback istället. Det blir kul – det var några år sedan vi spelade tillsammans. Så nu sitter jag med Sibelius och uppdaterar noter och skickar iväg till honom.

Kom att tänka på en rolig anekdot från Idol för några år sedan. En god vän till mig satt med sina arbetskompisar i lunchrummet, och Idol kom på tal. Nån skön kille säger: ”Den där långhåriga hårdrockspianisten – hur pallar han med att spela så softa låtar?”

Onsdag

Då var killarna tillbaks igen, i alla fall sju stycken som ska göra varsin låt ikväll. Repen gick bra, och jag kan avslöja att det vankas några riktigt bra låtar ikväll! Nu ska jag jäkta ner till genrepet som börjar om tre minuter.

Och tisdag

Ikväll vankas det åtta tjejer, och efter förmiddagens repetitioner konstaterar vi att det är lite mindre ballad-dominans än igår. Det blir säkert skapligt spännande ikväll också, men jämfört med tidigare års upplägg så blir det ju betydligt mer rafflande mot slutet av veckan eftersom det bara är en person som kliver av ikväll. I trion stortrivs vi på alla sätt – det är lättjobbat och soft. Det är dessutom ganska charmigt att göra alla dessa låtar med en liten akustisk trio. Roliga dagar på jobbet helt enkelt.

Vi tog några timmar på favorit-caféet innan genrep kl 17. Efter en dubbel espresso och nån spansk variant som dom lurade på mig känner jag att kaffe-behovet är täckt för resten av dagen… Och Jihde tyckte jag skulle gå med i ”raka-skägget-vid-haklinjen”-klubben. Jag avböjde.

Kvalprogram måndag

Ok, då har vi repat tillsammans med de åtta killarna som tävlar ikväll. Det har funkat riktigt bra, och det är onekligen så att årets startfält är det starkaste hittills. Kl 17.00 är det genrep, sedan sändning kl 20.00 ikväll. Jag, Jonas och Bengan softar i logen så länge…

Rep och soundcheck inför kvalveckan

Idag har vi repat och soundcheckat inför kvalveckan på Idol, och imorgon sätter det igång – direktsändning kl 20.00 varje kväll kommande vecka. Onekligen spännande… Imorgon bitti kommer de första artisterna – rep hela förmiddagen, genrep på eftermiddagen och sedan sändning. Om jag får igång nätverksuppkopplingen i studion så bloggar jag lite efter varje rep.

I fredags kom min MacBook Pro – detta är således det första inlägget med min första Mac. Det känns grymt kul, men glöm snacket med att Mac är så mycket mer användarvänlig än PC – det stämmer inte. Möjligen stämde det för 7-8 år sedan, men inte nu. Dessutom har jag redan upptäct hårdvaruproblem – min Lacie-disk kan den inte ens läsa p.g.a. nån konflikt. Apple har gått ut med att det att man har problem just den disk-modellen jag har, och att man jobbar på saken. Men i övrigt är det en osannolikt slick manick – trots små problem så är jag såld.

Då den inte funkade använde jag min iPod som disk för att försöka tanka över mp3:or. Det gick sådär – mitt i kopieringen la den bara av. Visst, det är skapligt många filer, men det borde absolut fungerat. Efter att ha åkt och lånat en annan extern disk av en kompis så är jag igång nu i alla fall. Och, det sägs att en Mac aldrig hänger sig. Det är också en myt – jag har redan haft en. Vad som däremot var förvånande enkelt var att se utdelade diskresurser på min PC – det gick utan minsta lilla konfigurering. Soft ändå. Nu, vila!

Flygelval och komprep

Igår gjorde jag nåt kul, jag gick runt i Radiohusets källare och valde flygel till kvalveckan på Idol nästa vecka. Där finns en hel uppsättning Steinway-flyglar av olika storlek, och valet föll på en Steinway C som är i riktigt bra skick och som var lite poppigare i sin karaktär.

Ikväll repades det med den lilla akustiska trion inför nästa vecka. Trion består av Jonas Lidholm på trumma och slagverk och Johan Bengtsson på akustisk gitarr, el- och kontrabas. Det blir finfint.

Trött arbetsdag

Igår blev det tur och retur Jönköping för att spela på goda vänners bröllop. Vi lirade lite partylåtar mot slutet av middagen, men det blev ändå en skapligt tidig avresa till Stockholm ändå. Idag jobbar jag på SVT då vi håller på med en stor uppgradering av några sköna system. Puhh.

Nobels testamente

Okej, man skulle kunna tro att SebBlog blivit nån form av bokrecensions-forum, men det ska inte bli nån dålig ovana, jag lovar. Men jag har faktiskt klämt en bok till – Liza Marklunds ”Nobels testamente”. Eftersom jag är en mediakille som dessutom alltid gillat nyhetsjournalistik så erkänner jag omgående att jag är svag den här typen av böcker – lite deckare, lite nyhetsredaktion i skön symbios. Jag gillar Marklunds tidigare böcker, men den här känns väldigt tunn. Plotten består av ett attentat mitt under Nobelfesten på en av de styrande kvinnorna i Nobelkommittén, den organisation som väljer vilka som ska tilldelas de åtråvärda priserna. Bengtzon är naturligtvis på plats och blir dessutom huvudvittne, och det slutar naturligtvis med att hon gräver ner sig i fallet. Tyvärr blir det aldrig riktigt spännande, och de riktigt intressanta grejerna som t.ex. forskningen kring att hindra åldrande, den beskrivs bara flyktigt. Med en djupare beskrivning av detta, om man skulle kunna förmedla konsekvenserna av forskningen skulle boken få en mer intrikat inramning.

Något som jag däremot gillar är resonemangen kring nutidspolitik – om nya lagar kring buggning och terrorbekämpning samt utvisningen av Egyptierna med hjälp av CIA. Den kopplingen gillar jag. Skildringen av Bengtzons privatliv är riktigt bra, även om konflikterna duggar lite väl tätt ibland, och det vore nog mer rimligt om paret Bengtzon skulle kunna mötas vid nåt tillfälle i boken utan att hamna i gruff.

Sedan stör jag mig en sak. Nån gång innan bokens början slumpar det sig att Bengtzon hittar en massa pengar och blir nästan ekonomiskt oberoende. Av nån anledning tappar jag lite intresset i och med det – det blir glättigt på nåt sätt. Samma sak i den andra boken i Larsson-triologin där Salander blir oförskämt rik genom klassiskt ekonomiskt bedrägeri. Det är knappast något som för handlingen framåt.

Bengtzons fortsatta öde skildras i den nyss utkomna boken ”Livstid”. Ska läsa den. Nu har jag däremot fått Junk i min hand, och jag ser mer fram emot den!

Imorgon bär det av till Jönköping där det ska spelas till bröllop. Vi repade igår i en massa timmar och hann med ett knippe sköna låtar. Kan bli en kul kväll. Tyvärr måste jag tillbaks till Stockholm på natten för att kunna jobba på söndag. Puhh.

Kulturnatt i Uppsala

Veckan har mest varit fyllt med en rejäl förkylning och administration för att få ihop band och arrangörer till höstens finaler av Expedition Idol. Men jag har också hunnit med att spela på invigningen av Folkuniversitetet nya lokaler, planka låtar till nästa veckas bröllop samt sitta kapellmästare på en föreställning under Uppsala Kulturnatt som hade det föga innovativa namnet ”Från barocken till rocken”. Det sistnämnda var en kul tillställning med band, bra solister, stråkar, kör och dansare. Sent på kvällen bar det av till fest, men eftersom det vankas mer jobb under söndagen så fick det bli en halvtidig kväll. Apropå bilden – varför får man inte alltid en egen loge?

Stieg Larsson-triologin

Är det inte häpnadsväckande hur lätt man faller för grupptryck när det gäller val av böcker? I sommar har även jag slukat de två första böckerna i Stieg Larssons triologi. Jag blir fortfarande full i skratt när jag ser att åtminstone hälften av alla bokläsare på bussen eller tunnelbanan, läser någon av de tre i Larsson-serien. Effekten från Da Vinci-koden känns igen. Nåväl. Den första boken ”Män som hatar kvinnor” är i mitt tycke alldeles lysande. Det som utgör bokens styrka är helt enkelt själva plotten i sig. Journalisten Mikael Blomqvist får uppdraget att skriva en historisk teckning över en skandalomsusad industrifamilj, men det egentliga uppdraget är att lösa ett gammalt mord inom familjen som aldrig blev löst. Till hans hjälp kommer Lisbeth Salander – en proffsreseracher med svindlande it-kunskaper och tydliga drag av Aspergers syndrom. Plotten påminner om gamla Agatha Christie-deckare, och resultatet blir en deckare som man ogärna lägger ner innan man är klar. Förmodligen är ”Män som hatar kvinnor” den bästa svenska deckare jag har läst.

Den andra boken, ”Flickan som lekte med elden” är också den riktigt bra. Huvudpersonerna är samma, även om Lisbeth Salander har en betydligt mer framträdande roll här än i den första boken. Här får man följa Blomkvist tidning ”Millenium” inför ett nummer där man ska avslöja en stor trafficking-härva som involverar både högt uppsatta poliser, domare och höjdare inom näringslivet. Artikelns författare bilr skjutna strax innan artikeln och en tillhörande bok ska gå i tryck. Salander blir polisens huvudmisstänkte, och inte helt förvånande tar sig Blomkvist an fallet att ta reda på vilka som ligger bakom och samtidigt slutföra artikeln. Personporträtten i uppföljaren är betydligt bättre än i första boken, men det hela går på tomgång ganska länge, och den genialiska plotten från första romanen lyser med sin frånvaro. Slutet av boken är inte heller särskilt ballt – det gick att förutspå det mesta av upplösningen i förtid.

Båda böckerna är som helhet riktigt bra, men om man läser böckerna efter varandra så tror jag att förväntningarna blir för högt ställda efter den lysande inledande romanen. Jag ska absolut läsa den tredje och sista i triologin, men nu läser jag Liza Marklunds ”Nobels testamente” och Rick Warrens ”Purpose driven life” för att inte snöa in helt och hållet.

När träden avlövas

Hur kan man ha en positiv inställning till livet om två av sina tre barn drabbas av en odiagnostiserad hjärnsjukdom som garanterar ett kort liv? När man läser Tomas Sjödins bok ”När träden avlövas ser man längre från vårt kök” får man en läxa i ämnet. Det är en högst vardaglig bok om en vardaglig familj där två av tre barn har en sjukdom som i allra högsta grad påverkar hela familjens liv – varje timma, varje dag, året runt. I boken lyckas Tomas beskriva att man måste lära sig att uppskatta de små sakerna i livet. Mitt i eländet har man alltid ett val att antingen bli bitter över situationen som inte blev som man hade tänkt, eller så kan man välja att se allt annat fantastiskt runt omkring och glädjas åt det. Ungefär som liknelsen med träden och skogen…

Jaha, det lät ju enkelt och klyschigt. Well. Läs boken, och de efterföljande: ”Den enklaste glädjen”, ”Reservkraft” och ”Eftervärme”. Låt dig bli inspirerad och ge dig själv lite extra perspektiv.

Långa möten och långa rep

Imorgon ska det underhållas på nån invigning av Folkuniversitetets nya lokaler i Stockholm, så kvällen togs upp av repetitioner inför det. Ikväll startade Idol – naturligtvis missade man första avsnittet. Imorgon ska jag köpa John Mayer-plattor. Rekommenderas verkligen. Och dessutom har Pelle Ekerstam släppt singel. Jag ser fram emot det kommande albumet, innan dess får man lyssna här.

Ett öga rött

Inte förrän jag såg den långa kön som ringlade bort från Rigolettos entré insåg jag att jag skulle på en premiärvisning ikväll. Filmen ”Ett öga rött” har egentligen premiär på fredag, men jag fick alltså chansen att se den för några timmar sedan. Det visade sig vara en mycket fin film som skildrar tonårspojken Halims identitetskris när hans pappa gör allt för att glömma sitt arabiska ursprung för att istället bli så svensk som möjligt. Halim tar sig an kampen mot både sin fars försvenskning och mot den svenska ”integrationsplanen”, den dolda konspiration som Halim tycker hjärntvättar alla invandrare som bosatt sig i Sverige. Naturligtvis vinner han inte just den kampen, men innan filmen är slut har han vunnit en massa annat. Asch, som vanligt – hoppa över några trötta amerikanska sorgliga dussinfilmer och gå och se den här istället.

Tre saker man inte kan äga

När man kollar runt på andra bloggar ser man att det kryllar av listor. Det listas hit och dit – bästa filmerna, bästa restaurangerna, sämst klädda kändisar, snyggaste överlagringen osv. Jag ska inte vara sämre, så här listar jag tre saker som man inte kan äga:

Paraplyer

Pocketböcker

Flyttkartonger