The Police

Ikväll har jag sett giget som jag aldrig trodde man skulle få se – The Police, live i Stockholm. Tre sköna gubbar, varav en har jag sett massor av gånger tidigare, intog Globen och bjöd på en kavalkad av bra låtar. Det är bitvis riktigt bra, men ibland blir det lite väl mycket hawaii. Andy Summers (git) är 64 år, dvs tio år äldre än både Sting och Stewart Copeland, och det märks ganska tydligt här och var. Några gitarrsolon känns som att de är åtminstone på väg rätt ner i diket, och även om det är bra spelat i övrigt så saknas svänget ibland.

Höjdpunkterna är framförallt låtarna – shit va’ bra musik herrarna har skapat. Den andra höjdpunkten är Stewart Copelands trumspel – helt fantastiskt faktiskt. Han har ett spelsätt som utmärker sig från alla andra trummisar, och han spelar otroligt lidelsefullt. Dessutom lämnar han kitet vid några tillfällen och spelar slagverk och percussion på en stort upphöjt podium bakom trumstolen. Det blir riktigt underhållande – både musikaliskt och visuellt. Sting sjunger lysande.

Materialförberedelser och signaturmakeri

Nästa vecka blir ordentligt intensiv med några olika jobb och en massa rep, så dagen avslutades med plankning av lite låtar. Innan dess hann jag åka förbi Ahlgren och Hector. Jag har lagt ut ett vinjettjobb på dom, en vinjett till KG Bergströms nya magasin som ska gå i höst. Fick med mig en bra version därifrån som presenterades för redaktionen idag.

Slutar på SVT

Nu på morgonen blev det officiellt – jag har sagt upp mig på SVT och slutar någon gång i mitten av oktober. Det känns tråkigt på många sätt, men samtidigt spännande att se hur tillvaron ser ut om ett halvår. Resten av året kommer jag att jobba som kapellmästare på Idol – ett utmanande jobb på många sätt. Håller som bäst på att boka in musiker och arrangörer, och det känns som att det blir en intensiv men kul höst.

Gig med Vila ikväll

Vi har inte spelat sedan valborgmässoafton, men ikväll spelade Vila på Svalkan – vid Ulriksdals slott, strax norr om Stockholm. Det kändes bra. Kristoffer Sundström vickade på bas och spelade kontra med den äran. Folk efterfrågar en ny skiva dessutom, det känns ju kul.

Bilden ovan är ett skönt collage som John Håkansson gjort. Cred.

Sista workshopen inför Idol-kvalveckan

Då var det klart – alla låtar inför kvalveckan arrade och klara och vi har hunnit med att jobba in materialet ganska ordentligt med artisterna. Då återstår fem spännande direktsändningar i september. I år är konkurrensen klart tuffare än tidigare år. Det finns många bra sångare med, men sen vet man samtidigt inte vem som håller ihop nerverna och vilka som inte gör det. Själv är jag glad att sitta bakom pianot.

Två Idol-dagar

I veckan blev det två heldagar med alla Idol-artister. En massa låtar låg plankade och klara inför höstens kvalvecka, och under två dagar har jag och Sofia Lilja jobbat fram arrangemang och repat tillsammans med artisterna. Det kommer att bli en kul höst – det känns som att årets startfält är det bästa någonsin. Dessutom snappar man upp en massa bra låtar som jag annars inte skulle stöta på, främst för att jag lyssnar så lite på den typen av radio. Skönt att det faktiskt fortfarande görs bra musik där man använder riktiga musiker och analogband…

Apropå musik så snappade jag upp att Expressen haft en liten debattserie om Elvis vs. Tommy Steele. Jag trodde det var en debatt som var över för flera decennier sedan. Kolla in Hans Edlers artikel här och Börje Lundmarks svar här. Hoppas gubbarna har roligt. För det har inte jag – jag blir bara matt.

Och en till – kolla in Schulmans inlägg om uttryck som man stör sig på. Roligt.

IDOL Workshops

I veckan drar det igång till några workshops inför Idol, så nu plankas och arras det flitigt. Det blir en spännande höst på många sätt. Ska jag byta till en MacBook Pro månne? Känns som att det är nära nu.

Revansch på Rödlöga

Idag var en viktig dag för mig. Idag har jag tagit revansch på skärgårdsön Rödlöga, som ligger nästan så långt österut i Stockholms skärgård som man kan komma.

Sist jag var där, för två år sedan, inträffade nåt mycket märkligt – jag blev biten av en huggorm. Det är ju normalt inte så farligt, men det visade sig att jag var väldigt allergisk, och ormgiftet orsakade en kraftig allergisk reaktion. Det blev akut ambulanshelikopter till sjukhus där jag låg i två veckor innan jag kunde gå hjälpligt med kryckor. Hela den här episoden har haft ganska stort inflytande på mycket i mitt liv sedan dess, och därför var det viktigt att få återse ön och träffa de människor som hjälpte mig. Så idag har jag på nåt sätt knutit ihop säcken. Det var en fantastisk dag på en ljuvlig ö med fina möten och bra samtal. Händelser av det här slaget för människor samman, och samtalen som kommer i efterhand handlar inte direkt om väder och vind, utan om det viktiga i livet.

Jag har dessutom, mest för min egen del, skrivit ner händelseförloppet – det kan du läsa här.

Att hälsa på en ballong

Häromkvällen när jag var på väg hem flyger några varmluftsballonger över mitt hus på låg höjd. Precis då kommer en liten flicka nerför backen med sin mamma i hand, och när hon ser ballongerna blir hon alldeles till sig och ropar: – ”Hallåååååå. Kan ni höra mig”?? Inget svar. Flickan ger inte upp, och trots mammans menande blick försöker hon igen:
- ”Hallåååå. Ni där uppe… Hallå ballongen, kan ni svaaara??”
Plötsligt bränner piloten av lite mer gas, och ett starkt och mäktigt ”Phyyyyschzzz” kommer från ballongen. Flickan blir återigen alldeles genomlycklig, tittar upp på mamma och utbrister högt:
- ”Hurraaaa – dom svarar! Dom hörde mig. Hörde du mamma – hörde du???”

Soft.

Konsten att förlora

För några år sedan startade en blogg av en person som kallade sig själv Mats Hård. Namnet var en pseudonym för någon som sa sig vara en av de ledande sportjournalisterna på någon av tidningsdrakarna. Under bloggens livstid gäckade den alla sportjournalister i Sverige – vem var Mats Hård? Personen som skrev inläggen var uppenbarligen fotbollsfantast och mycket insatt i vad som hände i fotbolls-Sverige under den här tiden. Ett fantastiskt roligt upplägg, och det roligaste var naturligtvis när personen bakom bloggen, Olle Svalander, erkände att det var han som var Mats Hård, och att bloggen startades som ett skönlitterärt projekt. Många blev säkert förvånade och lite halvbesvikna – men kul var det. Själv upptäckte jag fenomenet när allt var över, men det är kul att läsa några artiklar som skrevs under tiden.

http://www.svb.se/Nyheter/71381/90588
http://www.aftonbladet.se/blogg/laul/170605142124_lorem_ipsum.html
http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,720620,00.html

Hursomhelst, bloggen blev en grund för boken ”Konsten att förlora” – en riktigt rolig bok som jag verkligen kan rekommendera, oavsett om du är sportfantast eller ej. Nu har hans nya bok, Junk, precis släppts. Ska kolla in den också! Här finns Olles nya blogg.

24Vision i DN och på Arlanda

Jag och några KTH-vänner byggde för några år sedan en helautomatisk grafisk nyhetstjänst åt SVT som kallas för 24Vision. Den har jag fortsatt utvecklat till och från även de sista åren, och den sänds (alldeles för) flitigt i SVT24 och SVT1. I början av sommaren var jag på Arlanda och såg att Samsung har nån deal med flygplatsen och har satt upp massor av stora platta skärmar vid varje gate. Och vad var det som låg på alla skärmar? Jo, 24Vision. Haha.

Och inte nog med det – i DN (papperstidningen) häromdagen hade man en gigantisk bild på bevakningscentralen i Stockholm. Samma där – 24Vision till höger och vänster. Ska man vara stolt, eller bör man deppa över SVT:s utbud, särskilt på sommaren?

Artikel i DN om Lena Maria Klingvall

DN skrev för ett tag sedan denna artikel om Lena Maria Klingvall – en sångerska som jag jobbat med i några år nu. Hon är i sanning en fantastisk sångerska och en ljuvlig person att jobba med.

Jazzfestival

Sommaren har varit fylld med en hel del smått och gott. Ett av de stående sommarinslagen för mig är Stockholm Jazzfestival. I år var dragplåstret Steely Dan. Dessutom vankades det India.Arie och Dave Holland Quintet med mera.

Förväntningarna på Steely Dan var lite väl höga skulle det visa sig. Sist när bandet var i Stockholm (2000) så var det ett smått legendariskt band med bland annat Ricky Lawson på trummor. Det är garanterat en av de bästa konserterna jag har varit på genom tiderna. Då fick man två långa set med massor av gamla låtar, ett fantastiskt ljud och helt enkelt ett stort yeah på läpparna när man gick därifrån. Tyvärr blev det inte samma upplevelse nu. Några av musikerna fanns fortfarande kvar i årets uppsättning, men en riktigt hes Donald Fagen, lite oinspirerat spel och ett halvdåligt festivalljud gjorde att det inte riktigt lyfte. Men okej då, en trea får dom. Inte mer.

Vad som däremot gladde var att efter Steely Dan spelade Eric Gadd, och han dominerade fullständigt. I bandet fanns Rickard Netterman, Mattias Thorell, David Lindvall, Stefan Järnstål, Goran Kajfes, Per ”Ruskträsk” Johansson och en percussionist som jag inte kan namnet på. Och det svängde duktigt må jag säga.

Som en skön överraskning så träffade jag också mina gamla goda vänner från fusionbandet Teabags – Johan Johansson i mitten och Magnus Sjökvist till höger. Glädje!